månadsarkiv: september 2023

Minnesord INGRID JOHANSSON

Ingrid föddes i Lillegården, Hudene Slutarp den 3:e maj 1933. Familjen på det lilla jordbruket var inte så stor, mamma Ellen som arbetade extra på syfabrik i Slutarp, pappa Helmer som även körde mjölkbil och storebror Ingvar. Eftersom Ingrid varit en hängiven släktforskare, har hon skrivit en ingående berättelse om sig själv i sitt släktforskarprogram. Här finns en riklig mängd gamla minnen och betraktelser, av vilka några kan passa bra att dela med sig av här.

Hennes första minne är från ett fruktansvärt åskoväder. Barnen vågade inte stanna hemma när föräldrarna skulle ned till mossen för att mjölka korna, men för att slippa se alla blixtar gömde de sig under ett täcke på ängen. Kanske är denna otäcka upplevelse orsaken till att Ingrid under resten av livet hade stor respekt för åskan. Hon steg alltid upp ur sängen och satte sig vid köksbordet om det började mullra nattetid. Man skulle vara beredd ifall det slog ned. Ett annat starkt minne var när pappa Helmer blev inkallad till det militära i all hast. När Ingrid kom hem från skolan stod mamma Ellen på trappan med tårar i ögonen. Pappa hade inte hunnit säga hej då till barnen. Ingrid minns att kriget var otäckt nära, det pågick ju under nästan hela hennes skoltid. Och när Ryssland för ett drygt år sedan invaderade Ukraina verkade det som om hennes oro för krig och elände i närområdet åter väcktes till liv. ”Det är otäckt det där med Ukraina”, konstaterade hon flera gånger.

Hon mindes också att det inte var så gott om flickkompisar i barndomen. Hon fick ofta leka med storebrors vänner och när hon började första klass i Slutarps småskola var de bara två flickor. Hon var en duktig elev och mycket intresserad av geografi. Bl a lärde hon lärde sig att rabbla Asiens alla 125 städer utantill, något hon uppmanades göra när skolinspektören kom på besök. Hon missade inte en enda stad, vilket givetvis gjorde henne väldigt stolt. Geografi-intresset var något som Ingrid bar med sig hela livet och kanske är det orsaken till att vi barn har fått en så stark reslust och upptäckaranda. Ingrid fick gå fortsättningskola sex veckor 1947, konfirmerades i Kinneveds kyrka samma sommar och följande vinter var hon bland de första eleverna att gå i det nybyggda skolköket i Kinnarps skola.

Som alla andra barn och ungdomar hjälpte Ingrid till på gården, både i hemmet och i jordbruket. Första jobbet utanför hemmet var på Risholmens torvmosse där hon kupade torv och tjänade ihop till en egen cykel. Därefter följde arbete först på ett väveri och sedan på en syfabrik i Slutarp. Då insåg hon dock att hon verkligen ville göra något annat i livet och inte ha ett så stillasittande arbete. Istället hamnade hon på Slutarps konditori och därefter Bergs konditori inne i Falköping där hon var kvar ända till hon gifte sig fem år senare. Arbetet inne i Falköping gav henne nog en bra skjuts i livet. Här fick hon en veckolön som var lika hög som hennes månadslön varit i Slutarp. Hon cyklade och åkte buss till stan om somrarna, men hyrde sig ett rum hos en jämgammal kompis resten av året.

I sin ungdom engagerade hon sig, som så många andra i Kinneved, i NTO. Här hade de mycket skoj med bl a revyer och festligheter. Här träffade hon Yngve som en kväll 1951 skjutsade henne hem på sin cykel. Det var väl då det sa ”klick”. Ingrid var stolt över att ha skaffat körkort tidigt. I juli 1954 körde hon upp. Yngve lånade då bil av sina föräldrar och de åkte till Oslo för att förlova sig. Bröllopet stod 9 juni 1956 med fest i Lillegården och flytt till Fröje där Yngves bror, svägerska och föräldrar också bodde. Ingrid dubbelarbetade med både hushåll och gårdssysslor. Två dagar innan första dottern Gunilla föddes satt hon på traktorn och ruskade en hel dag, mindes hon.

Lillasyster Marita föddes mitt i vintern 1960. Ett år senare gick flyttlasset till Klockaregården i Skörstorp. Ingrid berättade ofta hur väl mottagna de blev av alla vänliga Skörstorpsbor. Här engagerade hon sig i allt föreningsliv som fanns med syförening, CKF och hembygdsförening. Även på Klockaregården var Ingrid högst delaktig i jordbruket med bl a höhängning, tröskning och mjölkning. Ofta kom föräldrarna och svärföräldrarna till hjälp i hushållet och som barnvakt. Lillebror Conny föddes våren 1965. Allteftersom jordbruket moderniserades med tröska, självlastarvagn och fler traktorer samt mjölkkorna såldes av, så kunde Ingrid ägna mer tid åt det växande hushållet. Hon saftade, syltade, lagade mat, sydde kläder till alla barn och såg till att hushållskassan räckte till allt nödvändigt.

Ingrid har alltid haft ett gott hjärta och öppnat sitt hem för många som varit i behov av ett. 1958–59 tog familjen hand om Waltraud, en flicka från Braunschweig som behövde miljöombyte ett par somrar. Under tio somrar från 1969 kom Åsa från Skövde som sommartös. Något år hade hon med sig en kompis och ett annat år fick dessutom en tonåring från Varv bo i Klockaregården. Det här gjorde hon främst för den goda sakens skull, men det innebar även ett välkommet tillskott till hushållskassan – pengar som hemmafrun själv fick bestämma över. Att vara jordbrukare var ju i övrigt ingen lukrativ sysselsättning på 70-talet men Ingrid såg de här åren till att modernisera hemmet genom inköp av tvättmaskin, hushållsassistent, torktumlare osv. 1975 utökades familjen mer permanent då man valde att bli familjehem åt Mariana och Carina, som kom att stanna i familjen i många år. Ingrid delade med sig rikligt av sin kärlek, omsorg samt ordning och reda till alla dessa barn. Hon var en person med starkt rättvisepatos och har alltid velat behandla alla lika. Hon var mycket noga med att Mariana och Carina skulle känna sig lika välkomna i familjen som de egna barnen, och givetvis även ställa samma krav på att hjälpa till, göra nytta och ta livet på allvar.

När alla barnen till slut var utflugna behövdes nya sysslor. 1986 började hon städa på Mössebergs Kurort men det dröjde inte många dagar innan en personalbrist i köket innebar att hon därefter var kokerska med stort ansvar för kurortens matlagning. Hon stortrivdes verkligen under de här åren, både genom att få göra nytta i ett annat sammanhang än hemma på gården, få nya och egna vänner och vara uppskattad av både gäster och arbetskompisar. Inte minst för att hon här självständigt fick tjäna sina egna pengar. Det blev dock bara sju år i köket på kurorten innan artrosen hindrade henne för mycket i arbetet. Sjukdomen blev därefter värre. Mellan 2005 och 2012 bytte hon samtliga leder i knän och höfter samt stelopererade ryggen. Sämre cirkulation ledde på sikt till amputationer av både tår och till sist höger underben.

Trots alla dessa prövningar och krämpor behöll hon sitt goda humör och positiva inställning livet ut. I takt med att rörelseförmågan blev sämre, ökade säkert betydelsen av att hon begåvats med en exceptionellt skarp hjärna och oslagbart minne. I familjen har vi många gånger skämtat om henne som en ”levande datamaskin” – något som var till god nytta inom hennes stora intresse – släktforskning. Det började redan 1974 när hennes syssling från Minnesota, Donna Haines med familj, kom på besök. Det var början på en livslång vänskap och otaliga besök av mängder av olika släktingar i båda riktningarna. Sedan började hon släktforska på allvar och var en av initiativtagarna till bildandet av Släktföreningen Tunberg 1981 (Yngves släkt) och bidrog starkt till att det togs fram en omfattande släktbok som kunde presenteras fem år senare. Därefter var det hon som idogt och noggrant arbetade med kompletteringar och uppdateringar under alla år fram till 2022 då hon avslutade sina uppdrag i styrelsen. Ett annat mastodont-projekt som hon genomförde mer på egen hand var den 400 sidor tjocka Skörstorpsboken, där hon tog reda på och katalogiserade samtliga Skörstorpsbor i varje gård från 1700-talet fram till nu. Ett imponerande projekt som hon påbörjade med papper och penna men slutförde på dator i word – ett verktyg hon lärde sig bemästra på egen hand i 65-årsåldern.

I vuxen ålder fick Ingrid ändå användning för sina extra-ordinära geografikunskaper från skoltiden. Det blev många resor runt om i Sverige, Norden och Europa men även till såväl USA som Kina. En höjdpunkt var säkert resan till Thailand 1988 då dotter Gunilla fick med sig både mamma och svärmor på en spartansk ryggsäcksluff. Och sådan var hon, vår mamma Ingrid – nyfiken att se nya platser, aldrig rädd att använda moderna hjälpmedel, positiv, tvekade aldrig att följa med på kortare utflykter eller längre resor, ville gärna umgås med släkt och vänner och dessutom alltid vara till nytta på något sätt. Hon gillade att vara spindeln i nätet och samordna aktiviteter, njöt av att få tjänstgöra som det där levande uppslagsverket. Tålmodig och prövad av sina ledsjukdomar men ändå med en stark livsgnista bevarad fram till sista stund. Hon gladde sig t ex oerhört åt att det gått så bra för alla hennes nio barnbarn och fem barnbarnsbarn och att hon hann få reda på att ytterligare ett var på väg innan hon gick bort.

Vi kommer att sakna vår mamma. Hon dog lugnt och stilla efter en svår tarmoperation men med oss barn och ett barnbarn vid sängkanten. Hon lyssnade och deltog så gott hon kunde i våra samtal under flera timmar på sin dödsbädd och vi tröstade oss med det hon sagt flera gånger på senare tid: ”Nej, jag är inte rädd för att dö, men det är ju väldigt roligt att få leva”.

Vila i frid kära mamma! Hälsa pappa!

Dina barn