Månadsarkiv: december 2007

Osämjan

Jag är uppväxt i Hällestad socken och här berättades denna sanna historia. Vid sekelskiftet 1900 fanns i Väla en liten stuga, som kom att kallas Välastugan.
Här bodde då gårdfarihandlare Anders Nyman med sin hustru Greta. Han kallade henne Eter-Greta. Det var trångt i stugan och det var väl därför de blev väldigt osams med åren. Ja det gick faktiskt så långt att de delade upp slagbordet. Greta fick ena halvan och Anders den andra. Den stora gården Krabbelund låg inte långt från deras stuga och en jul kom man därifrån med en korg med julmat till dem, för Greta och Anders var ganska fattiga. Mannen från Krabbelund visste inte om deras bordsdelning. När han satte ner korgen, råkade han ställa den på Gretas halva. Men han fick ljudligt veta vad han ställt till med. Anders blev helt utan julmat den julen. Greta behöll allt det goda för sig själv och Anders fick bara se på när hon avnjöt den.

Jag minns när jag som liten pojke fick följa med pappa dit första gången, för att se den lilla, låga stugan. På fotot syns Greta utanför stugan. Välastugan är nu flyttad till Harabergets hembygdspark i Herrljunga, där man kan se den med bordet som fortfarande står kvar.

Arne Emanuelsson

Ellen 92 år.

Ellen föddes den 8 juli 1915 i Eggvena på gården Berga.
Hon växte upp med sexton syskon, far, mor och senare styvmor.
När Ellen var sju år dog hennes mamma i barnsäng. Ellens farmor kom då och hjälpte till att ta hand om den stora barnaskaran, för fadern ville inte att barnen skulle delas upp till olika familjer. Ellens far gifte om sig efter två år, 1924.
Skoltiden i Eggvena skola minns hon som bra trots stränga, hårda lärare. För att ta sig till skolan fick hon promenera de fem kilometerna till skolan. Varje dag på väg till skolan fick hon ta med sig mjölkflaskorna från gården och lämna till mejeriet. På vintern, när det var mycket snö fick hon dock skjuts med häst och släde av sin far. Ellens skoltid varade sex år. Ellen fick inte så mycket kläder, för de var ju så många barn, men Kyrkliga syföreningen kom med kläder till alla syskonen.
Som barn fick Ellen tidigt börja arbeta och hjälpa till med faderns jordbruk. När Ellen var sju år var en vanlig syssla att gå vall med korna i skogen och på mossar, något som Ellen inte tyckte var särskilt roligt. Hon hade ingen matsäck med sig, så hon fick äta kråkebär  (svarta bär), blåbär, smultron och lingon, som hon hittade i skogen. Men när hon kom hem till kvällen så var det middag.
Ellen hjälpte sin far hemma tills hon var arton år. Därefter arbetade hon som piga på olika ställen.
Ellen minns sina jular som enkla. De fick inga julklappar när de var små. Men när barnen växte upp, så köpte de julklappar till varandra. Julgran hade de varje år. Julskinka hade de inte, men i stället sattes grishuvudet på bordet. Ellen fick följa med far till julottan varje år. 1948 gifte Ellen sig med Johan Johansson och flyttade till hans familjegård i Ånnestorp. De fick sex barn. Ellen bor fortfarande på gården, fast hon är så gammal.
Genom dottern Margaretha Johansson

Ett levnadsöde

Det finns många olika levnadsöden bland personerna i vår släktbok. Jag skall skriva ner några rader om min mormor Anna Josefina Lindqvist, född den 9 december 1877 i Ekesgärdet, Brismene och hennes familj. Föräldrarna var Anders och Carolina Eksell.
1881 flyttade familjen till Broddarp, senare till Gäsene, Eriksberg. Det var Anna och systern Selma, samt Sofia och Oskar, som blev kvar i hembygden. Dom sistnämnda var sjukliga. Övriga i syskonskaran flyttade till Östergötland. Det fanns anknytning där, för mamman Carolina Eksell var född i V. Harg 1836.
Min mormor Anna Exell gifte sig 1905 med indelte soldaten Gustav Lindqvist från Alboga. Han var född den 19 november 1879. Paret bosatte sig på torpet Rosenlund i  Alboga. Torpet var beläget långt in i skogen och hade odlats upp av Gustavs far Anders Petter Johansson på 1870 talet. Dom hade 2 kor, några höns, 1 gris ibland. Det var inte så mycket att leva av kan man tycka, när dom hade fem barn och mormors sjuke bror Oscar att ha mat och kläder till.
Mormor och morfar hade ytterligare ett barn Alice, född 1911. Hon dog 1912 endast 5 månader gammal. Mormor glömde henne aldrig. Jag minns hur ofta hon talade om
” Vår Alice ” , som hon uttryckte sig även 40 – 50 år efter hennes död, som om det bara varit några år tillbaka.
Mormor var ganska liten och spenslig. Hon vägde aldrig över 50 kg, Morfar var motsatsen, när det gällde kroppsstorlek. Han var mycket kraftigt byggd. Utan att vara tjock vägde han över hundra kilo. Men trots sin spenslighet var mormor stark och uthållig. Med långa och hårda arbetsdagar gick hon inte ”i väggen”, som är så vanligt nuförtiden.
Morfar var en mycket skicklig jägare, så mycket kött kom från skogens vilda djur. Det fanns gott om orre och tjäder på den tiden. Han sålde också av jaktbytet. Särskilt skogsfågel var populärt för uppköparna. Även skogens bär var ett välkommet tillskott till maten för dagen. Jakten på ekorrar gav en god slant. Ett skinn gav 2.50 kr, ett högt pris på den tiden.

Ingemar Claesson

I några gamla tidningsklipp

Ena lita ske

I några gamla tidningsklipp från Kinneved har jag hittat en liten berättelse som min mormor har skrivit. Jag vet inte riktigt när det var, men troligen i slutet av 40- eller början på 50-talet. Min mormor hette Emmy Johansson och hon föddes i Sörby i Kinneved 1894. När jag växte upp bodde hon och morfar Elias i Fröje bara någon kilometer från mitt föräldrahem. Hon tyckte om att skriva och ibland diktade hon verser till födelsedagar och bröllop. I berättelsen nedan fattas några rader (de är oläsliga i klippet), men vi får ändå en bild av hur det kunde vara i mormors barndom.

”Ena lita ske”

Från min barndom kring sekelskiftet, minns jag ett gammalt bygdeoriginal, som allmänt kallades Gubba-Gustav. Han bodde ensam i en stuga utmed landsvägen. Av hans klädsel minns jag särskilt ett stort långt s. k.  förskinn, som räckte ända ned på träskorna som han……………
………… fattiga på den tiden var nödsakade att för sitt uppehälle lita till sina medmänniskors givmildhet och fick således själv hämta sitt bröd ute i bygden. För det ändamålet hade han en stor påse, som han bar över axeln, och hade husmödrarna varit givmilda och många kakor och korvar hamnat i påsen så kunde den vara ganska tung att bära hem på kvällen. Han hade därtill lång väg att vandra, då han ju bodde i ena ändan av socknen. I detta ärende kom han en höstkväll till mitt föräldrahem. Min far yttrade då: ”Att du är så sent ute ikväll, Gustav, det tar allt en bra stund innan du kommer upp till Fala”. ”Jae” svarade Gustav med sin sävliga röst, ”dä ble lite senvurt, ja har vôrt i Fröje, å dar feck ja medda, dä va gôtt fôr dä va arter, men ja feck ena så lita ske, så dä dro ut på tia”.
Den repliken har aldrig gått ur mitt minne och tanken faller osökt på uttrycket ”äta välling mä en sul”. Fast fullt så hopplöst var det väl inte för Gubba-Gustav att konsumera ärterna, även om han ”feck e lita ske” att äta med.
E. J.