Ena lita ske

I några gamla tidningsklipp från Kinneved har jag hittat en liten berättelse som min mormor har skrivit. Jag vet inte riktigt när det var, men troligen i slutet av 40- eller början på 50-talet. Min mormor hette Emmy Johansson och hon föddes i Sörby i Kinneved 1894. När jag växte upp bodde hon och morfar Elias i Fröje bara någon kilometer från mitt föräldrahem. Hon tyckte om att skriva och ibland diktade hon verser till födelsedagar och bröllop. I berättelsen nedan fattas några rader (de är oläsliga i klippet), men vi får ändå en bild av hur det kunde vara i mormors barndom.

”Ena lita ske”

Från min barndom kring sekelskiftet, minns jag ett gammalt bygdeoriginal, som allmänt kallades Gubba-Gustav. Han bodde ensam i en stuga utmed landsvägen. Av hans klädsel minns jag särskilt ett stort långt s. k.  förskinn, som räckte ända ned på träskorna som han……………
………… fattiga på den tiden var nödsakade att för sitt uppehälle lita till sina medmänniskors givmildhet och fick således själv hämta sitt bröd ute i bygden. För det ändamålet hade han en stor påse, som han bar över axeln, och hade husmödrarna varit givmilda och många kakor och korvar hamnat i påsen så kunde den vara ganska tung att bära hem på kvällen. Han hade därtill lång väg att vandra, då han ju bodde i ena ändan av socknen. I detta ärende kom han en höstkväll till mitt föräldrahem. Min far yttrade då: ”Att du är så sent ute ikväll, Gustav, det tar allt en bra stund innan du kommer upp till Fala”. ”Jae” svarade Gustav med sin sävliga röst, ”dä ble lite senvurt, ja har vôrt i Fröje, å dar feck ja medda, dä va gôtt fôr dä va arter, men ja feck ena så lita ske, så dä dro ut på tia”.
Den repliken har aldrig gått ur mitt minne och tanken faller osökt på uttrycket ”äta välling mä en sul”. Fast fullt så hopplöst var det väl inte för Gubba-Gustav att konsumera ärterna, även om han ”feck e lita ske” att äta med.
E. J.