månadsarkiv: december 2004

Kort sammanställning av professor Eksells 65-åriga yrkesliv som grafisk formgivare

Sammanställningen baserar sig dels på professor Eksells egna anteckningar dels på tidningsartiklar; Sommar, Ingrid (Göteborgsposten 31 maj 1999), Törner Marianne (Falu kuriren 2000) och Olsson, Fredrik (artikel skriven i samband med utställning i Landskrona museum 2004).Olof (Olle) Eksell föddes den 22 mars 1918 i Åls socken i Dalarna.Bäst minns jag från Insjön, där jag är född, lukten av vanilj från min pappas Essensfabrik Nornan – som senare brann ner” så börjar Eksell sin levnadsberättelse och fortsätter sedan med att berätta om familjen och om sitt sextiofemåriga rika yrkesliv.
Efter Insjön flyttade familjen Eksell till Sala och sedan till Uppsala, där lämnade fadern sin familj; hustrun Vivi, barnen Göta, Curt, Mai-Britte, Ulla och Olle som då var fem år gammal. ”Vår beundransvärda mamma fick försörja oss bäst hon kunde…tills äldsta systern Göta tog över. Vi flyttade med henne till hennes jobb i Stockholm … till äventyret”, skriver Eksell.
Redan som 14-åring hade Eksell klart för sig att han ville bli reklamtecknare. Han skrev in sig vid Tekniska Mellanskolan i tron att det hade med teckning att göra. ” Men det blev i alla fall en grundläggande utbildning till ingeniör, något som jag faktiskt hade nytta av ibland, till exempel då jag arbetade som utställningsarkitekt med ´Förpackning hemma´ för Lunds konsthall.”
Under krigsåren 1939-1945 var Eksell inkallad i flera omgångar. Under ”pauserna” försörjde han sig som dekoratör eller ströpplade prislappar hos Palma i Malmö. Han studerade 1939-1941 reklamkonst hos den landsflyktige professor Steiner i Prag vilken precis hade startat en skola för Bok och Reklamkonst. ”Jag fick gå där fast jag inte hade ett öre… Efter några år i yrkeslivet senare kunde jag betala min skuld.”

Under åren 1941-1945 arbetade Eksell på Annonsbyrån Ervaco. Denna tid beskriver han som  bra år och där fin arbetsstämning rådde. Då kriget var slut ville han vidareutbilda sig, helst då i USA som var drömlandet för reklamkonst. Han hade nu gift sig och båda makarna började studera (1946-1947) vid Art Center College of Design i Los Angeles, ”Vi jobbade som små bävrar för att få ihop till resan och de dyra terminsavgifterna. Hemkommen med huvudet fullt av nya ideér gällde det att hitta jobb.” Han började sin  karriär med att ta fram ett hundratal bokomslag till Bonniers och KF:s förlag. Därefter fortsatte han med att designa annonser, broschyrer och kataloger och åtog sig ”allt som kom i ens väg”. Under åren 1957-1958 arbetade han för Mazetti och Nessim. En av hans specialiteter var att ta fram företagsmärken. De mest kända är de berömda ögonen som finns på Mazettis kakaopaket och det för Nessims karaktäristiska N:et.

Under åren 1952-1970 var han designskribent på Aftonbladets kulturavdelning.

Fortsätt läsa Kort sammanställning av professor Eksells 65-åriga yrkesliv som grafisk formgivare

Julefrid

När Du ber Din morgonbön
Tacka Gud för vilan skön
Tacka för den nåd också
Att Du frisk kan vakna få

Låt Din lovsång ljuda klar
Till Din skapare och far
För de gåvor som Du får
Bed av hjärtat Fader Vår

Och för ovän som för vän
Bed att Gud välsignar dem
Är Du skuld till någons gråt
Viska då ett ömt förlåt

Och för dag som inne är
Bed att Gud Din börda bär
Då skall julens frid och ro
Med glädje i Ditt hjärta bo

Dikten är skriven av Fritz Landin, även han en Tunbergsättling,
och återfinns i samlingen Guldkorn på Livsvägen. Den är utgiven
1988 och tryckt på Ulricehamns Tidnings Tryckeri

I backspegeln

När människan åldras byter framtidsplanerna skepnad. Livets tidigare händelser med dess minnen summeras och framträder i en starkare dimension.

Då vi snart står inför lussefirande och stundande julhelg börjar jag med några minnen som hör dessa helger till. Några av dessa berättelser återger jag så som min far berättade dem. En del var hans egna upplevelser andra är sägner och några är mina egna barndomsminnen.

För att någorlunda tidsbestämma historierna kan jag tala om att far var född 1893 och jag 1933. Far invalidiserades i sin tidigt arbetsföra ålder av sjukdom, som omöjliggjorde för honom att vara ute bland människor. Den närmaste grannen bodde ett par kilometer bort och kom inte så ofta på besök. Nutidens handikappfordon fanns inte ens inom tankarnas sfär. Far var fjättrad vid hemmet och levde där med sina tidigare upplevelser och på sina gamla minnen, som han med glädje delade med sig till oss. Det som grämer mig idag är att jag inte mera hörsamt lyssnade till hans berättelser. Det är inte förrän det är för sent som man förstår vad som gått förlorat. Jag skall här i alla fall försöka återge något av vad jag hört och minns.

Far berättade att han och några vänner på lussenatten brukade klä ut sig till fula gubbar och gå till några gårdar och ställa till rackartyg som att gömma sopkvasten som stod utanför stugdörren eller släppa grisen ur stian. Så småningom upphörde dessa rackarfasoner.
Fortsätt läsa I backspegeln