I backspegeln

När människan åldras byter framtidsplanerna skepnad. Livets tidigare händelser med dess minnen summeras och framträder i en starkare dimension.

Då vi snart står inför lussefirande och stundande julhelg börjar jag med några minnen som hör dessa helger till. Några av dessa berättelser återger jag så som min far berättade dem. En del var hans egna upplevelser andra är sägner och några är mina egna barndomsminnen.

För att någorlunda tidsbestämma historierna kan jag tala om att far var född 1893 och jag 1933. Far invalidiserades i sin tidigt arbetsföra ålder av sjukdom, som omöjliggjorde för honom att vara ute bland människor. Den närmaste grannen bodde ett par kilometer bort och kom inte så ofta på besök. Nutidens handikappfordon fanns inte ens inom tankarnas sfär. Far var fjättrad vid hemmet och levde där med sina tidigare upplevelser och på sina gamla minnen, som han med glädje delade med sig till oss. Det som grämer mig idag är att jag inte mera hörsamt lyssnade till hans berättelser. Det är inte förrän det är för sent som man förstår vad som gått förlorat. Jag skall här i alla fall försöka återge något av vad jag hört och minns.

Far berättade att han och några vänner på lussenatten brukade klä ut sig till fula gubbar och gå till några gårdar och ställa till rackartyg som att gömma sopkvasten som stod utanför stugdörren eller släppa grisen ur stian. Så småningom upphörde dessa rackarfasoner.

Då fars sjukdom brutit ut blev kontakten med vännerna allt glesare – men en lussekväll, den 12 december flera år senare hände något som kom oss att hoppa till där vi satt i köket i fotogenlampans dunkla sken. Det bankade flera gånger hårt på dörren och in kommer tre fula lussegubbar klädda i lumpor och svärtade i ansiktet näst intill oigenkännlighet stampande och ropande ”lusse i stugan”. Detta var vännerna från fars ungdomstid som kom, inte denna gång för att ställa till rackartyg utan för att hälsa på och bjuda på kaffe och lussekakor och ”så en påse karameller till den lilla tösen” som de sade. Rackarna hade nu vuxit upp till män och fördjupat sin vänskap.

Så länge den julianska kalendern bestod var lucianatten årets längsta natt. Efter den gregorianska kalenderns införande 1753 försköts almanackan elva dagar framåt i tiden och sedan dess är det den 21 december vintersolståndsnatten eller Tomasnatten den allra längsta. Då lussenatten var så lång och mörk trodde man förr att ondskans väsen var i farten och då gällde det att ta sig i akt så att elden inte kom lös eller julbestyren gick omstyr. Ondskan kunde ta sig in i husen i gestalt av en lussegubbe. Lucianatten var alltså en farlig natt då allting kunde hända (Berg, V. Falköpings tidning 11 dec. 1980).

För att inte behöva gå sömnig hela året fick man inte försova sig på juldagsmorgonen, berättade far. I tidig morgontimma gjorde man sig i ordning för att gå till julottan. Oftast var det kallt och bistert ute. Trötta och sömniga måste vi ge oss ut i den kalla vinternatten. Det var inte så upplyftande precis. En förströelse under vandringen var att notera i vilka stugor det lyste i fönstren. Detta tog man som tecken på att husfolket var på väg till kyrkan. Ibland kunde man slå följe med någon och vägen kändes då inte så lång. Efter tre kilometer var vi framme vid kyrkporten. De välsituerade bondfamiljerna kom åkande i släde efter bjällerkransad häst och med tjärbloss i händerna. Inne i kyrkan spred talgdankarna sitt svaga sken i ljuskronor och kyrkbänkar. Från orgeln på läktaren spelades, ”Var hälsad sköna morgonstund…” och från predikstolen talade prästen i gott och väl en timme över julens budskap. Den som råkade slumra till i bänkarna kunde få sig en törn av ”körkestöten”. Efter ottan skulle de hästburna bönderna köra i kapp hem. Den som kom fram fortast till sin gård skulle bli den förste som fick skörden bärgad under kommande år.

På juldagen fick endast de viktigaste sysslorna skötas. Man skulle hålla sig hemma. På annandagen började julkalasen, som fortsatte under mellandagarna. Släkt och grannar samlades hos varandra och bjöd på julens läckerheter. Det jag minns, var att min bror och jag sällan var medbjudna – detta var de vuxnas kalas. Kutym var att de kakor man inte åt upp fick man ta med hem i servetten. Våra föräldrar sparade och tog några av de godaste kakorna hem till oss. Till de traditionella julkakorna hörde måttkakorna (mandelmusslorna). Denna kaka var vi alltid säkra på att far hade i sin servett. Dock var far inte lika förtjust som vi i måttkakorna. Han hade i sin barndom kommit in i köket då en kvinna höll på att baka.Hon sparade på smöret genom att istället spotta i kakformen innan hon tummade ut degen. Denna händelse gav honom en sådan aversion för måttkakor att han sedan så gott som aldrig åt sådana – men som nu istället välkomnades av oss barn.

För inte så länge sedan berättade en kusin till mig att hon hörde sin far ibland kalla måttkakorna för ”spottekakor”. För att degen inte skulle hänga fast vid tummarna hände det att en del kvinnor slickade på tummarna innan de pressade ut degen i formen.
När människan åldras byter framtidsplanerna skepnad. Livets tidigare händelser med dess minnen summeras och framträder i en starkare dimension.

Då vi snart står inför lussefirande och stundande julhelg börjar jag med några minnen som hör dessa helger till. Några av dessa berättelser återger jag så som min far berättade dem. En del var hans egna upplevelser andra är sägner och några är mina egna barndomsminnen.

För att någorlunda tidsbestämma historierna kan jag tala om att far var född 1893 och jag 1933. Far invalidiserades i sin tidigt arbetsföra ålder av sjukdom, som omöjliggjorde för honom att vara ute bland människor. Den närmaste grannen bodde ett par kilometer bort och kom inte så ofta på besök. Nutidens handikappfordon fanns inte ens inom tankarnas sfär. Far var fjättrad vid hemmet och levde där med sina tidigare upplevelser och på sina gamla minnen, som han med glädje delade med sig till oss. Det som grämer mig idag är att jag inte mera hörsamt lyssnade till hans berättelser. Det är inte förrän det är för sent som man förstår vad som gått förlorat. Jag skall här i alla fall försöka återge något av vad jag hört och minns.

Far berättade att han och några vänner på lussenatten brukade klä ut sig till fula gubbar och gå till några gårdar och ställa till rackartyg som att gömma sopkvasten som stod utanför stugdörren eller släppa grisen ur stian. Så småningom upphörde dessa rackarfasoner.

Då fars sjukdom brutit ut blev kontakten med vännerna allt glesare – men en lussekväll, den 12 december flera år senare hände något som kom oss att hoppa till där vi satt i köket i fotogenlampans dunkla sken. Det bankade flera gånger hårt på dörren och in kommer tre fula lussegubbar klädda i lumpor och svärtade i ansiktet näst intill oigenkännlighet stampande och ropande ”lusse i stugan”. Detta var vännerna från fars ungdomstid som kom, inte denna gång för att ställa till rackartyg utan för att hälsa på och bjuda på kaffe och lussekakor och ”så en påse karameller till den lilla tösen” som de sade. Rackarna hade nu vuxit upp till män och fördjupat sin vänskap.

Så länge den julianska kalendern bestod var lucianatten årets längsta natt. Efter den gregorianska kalenderns införande 1753 försköts almanackan elva dagar framåt i tiden och sedan dess är det den 21 december vintersolståndsnatten eller Tomasnatten den allra längsta. Då lussenatten var så lång och mörk trodde man förr att ondskans väsen var i farten och då gällde det att ta sig i akt så att elden inte kom lös eller julbestyren gick omstyr. Ondskan kunde ta sig in i husen i gestalt av en lussegubbe. Lucianatten var alltså en farlig natt då allting kunde hända (Berg, V. Falköpings tidning 11 dec. 1980).

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.