Kategoriarkiv: Uncategorized

Släkten Tunberg kallar till årsmöte och inbjuder till släktträff 2018

Söndagen den 2 September 2018 klockan 11.00 i Slötagården, alldeles intill Slöta Kyrka, åk riksväg 47 mot Jönköping, ta av mot Vartofta i höjd med Ålleberg.

Klockan 11.00 välkomsthälsning och årsmötesförhandlingar.

Lunchen serveras klockan 12.30

Klockan 14.00 berättar Ted Rosvall

Därefter blir det kaffe och tårta innan släktmötet.

Pris för sopplunch samt kaffe och tårta är:

Barn 0-7 år gratis

Barn 8-12 år 75 kronor

Övriga betalar 200 kronor

Anmälan senast den 10 august 2018 till:

Ingrid Johansson tfn 0515 321 60

Åke Abrahamsson tfn 0515 72 60 42

Väl mött till en trevlig och gemytlig träff.

Tunbergs sommarresa till Karlstad Onsdagen den 27 juni 2018

Avresa från Medborgarhusets parkering i Falköping kl 07.30.

Vårt första stopp blir i Kristinehamn på Picassoudden för fm-kaffe med fralla.

Resan fortsätter mot Karlstad. Vi börjar kl 11.00 på Sandgrund hos konstnären Lars Lerin. Här får vi en guidning och även egen tid.

Därefter går vi över till Värmlands Museum och äter lunch kl 12.30. Där serveras en buffé.

Efter lunchen möter vår guide Kikki Fjelde upp och är med oss hela eftermiddagen.

Vi åker mot Munkfors och Fridolf Rhudin-muséet, där vi får träffa Fridolf Rhudin i Ove Clapsons gestalt. Besöket varar ca 1,5 timma.

Efter detta trevliga besök med många skratt åker vi mot Karlstad igen och så småningom hemåt.

Eftermiddagsfika blir på någon vacker plats med busskaffe, fralla och hembakat.

Hemkomst ca kl 20.00.

 

Priset är 795 kr per person och då är allt inräknat.

Anmälan senast  den 26 maj till

Margareta Andersson  tel 070- 674 50 00

Birgitta Renström  tel 072-726 82 00

Margareta Thor  tel 070-974 08 14

Meddela vid anmälan om ni önskar specialkost.

Betalning senast den 13 juni medelst banköverföring till konto 51053303084 SEB

Sorgebud

Under hösten avled vår förre ordförande Arne Emanuelsson efter en tids sjukdom. Arnes stora insatser för föreningen kan inte överskattas; det är till stora delar Arnes förtjänst att vår förening efter så många år fortfarande frodas och växer.

För många är det kanske dock Arnes oerhörda förmåga att ordna resor för föreningens medlemmar som finns i minnet. Raden av resor är så lång att de flesta nog har glömt de första. Det var alltid resor med gediget innehåll och inte minst stor gemenskap, som det bara kan bli när släktingar kommer samman under så trivsamma former.

Vi bevarar allt detta i ljust minne samtidigt som sorgen och saknaden är stor. Våra tankar går naturligtvis till hans nära och kära och särskilt till makan Ingrid.

Billings bensinstation i Mariestad

1932 öppnade min farfar tappen under bensinmärket Nafta. Det var den första nattöppna macken mellan Stockholm och Göteborg och låg utmed riksväg 64. På andra sidan vägen hade farfar en livsmedelsaffär, lite av en lanthandel men betydligt större än de flesta. På tappen kunde chaufförerna få service och bensin både natt och dag. Till självkostnadspris kunde man köpa rejäla mackor, inlagd sill och kaffe. Mycket uppskattat har jag förstått, med de chaffisar jag talat med. Krigsåren blev tuffa men man klarade sig genom att tillverka gengas. Uppsvinget efter kriget gynnade tappen, nu började man köpa bensin från Gulf.

Billings bensinstation någon gång under trettiotalet
Billings bensinstation någon gång under trettiotalet

Den byggdes ut med tvätthall, smörjgrop och vilorum. Långtradarna fortsatte att komma i allt högre utsträckning, det blev under många år en viktig mötesplats.

Någon gång i slutet på 40-talet eller början på 50-talet gjorde Folket i Bild ett reportage om den legendariska Billings Bensinstation. Jag minns mycket väl flera av chaufförerna som kom år efter år. Helge och Kindal var två äkta söderkisar. Jag gillade dom skarpt, framförallt för att de var goda berättare och kom med en doft från en annan värld. Ja, det var en viktig mötesplats för lokalbefolkningen och chaufförer från när och fjärran.

besinstation3

Allt rullade på fram till Till E 3:an ( idag E 20 ) skulle byggas och trafiken skulle gå utanför stan. Nu skulle tappen läggas ner trodde man. Min pappa blev erbjuden av Gulf att starta det nya motellet Rattugglan ( idag Rasta ) så blev det till att börja med. Trots det fortsatte farfars mack att gå bra, bilarna blev fler och fler långtradarna fortsatte at komma under hela 60-talet, många tyckte det kändes personligare där. Efter ett par år på Rattugglan tog min pappa över efter farfar. Tappen gick nu bättre än någonsin och blev under många år den mest lönsamma Gulfmacken i Skaraborgs län. Den var hela tiden privatägd och ägdes inte av något bensinbolag. Från och med mitten på 70-talet överlätt pappa macken till ett par anställda, men fortsatte att ”hjälpa” till.

Han fick också ett guldkantat kontrakt med Gulf, som ville fortsätta sälja bensin till den då lönsamma macken. Sen dess har mycket hänt, både farfar och pappa är borta idag och att sälja bensin är inte längre lönsamt. Macken är nedlagd sen 10-12 år tillbaka. Jag hoppas att detta kan tillföra trafikhistorien lite grand om en älskad och på sin tid välkänd tapp. Många minns den med värme än idag, som barn och barnbarn känns det härligt.

Hälsningar Lena Billing

Tunbergsresan 2013

TUNBERGSRESAN GICK I ÅR TILL VÄSTERÅS

Sommarresa2013I dagarna tre; 30 juli-l aug. reste 32 glada resenärer till Västerås med omnejd. Efter gott kaffe innan Örebro gjordes första besöket på Robotmuseet i Arboga. Här fick man studera svensk flygteknik och radarspaning, modeller på svenska plan samt möjlighet att flyga och landa genom simulator.

Där fanns t.o.m. ett exemplar att beskåda av Hitlers vedergällningsbomb; VI.
Efter lunch kom vi sedan till Köping med ett besök på Bertil Lindblads Bil- och Teknikhistoriska museum. Om damerna var något ljumma vid det första besöksmålet, så blev de här helt begeistrade av vad man här kunde se. Här fanns dyrgripar av allehanda olika bilar, en del som varit i kunglig ägo, nu renoverade och framställda i all sin prakt. En kunnig guide gjorde behållningen av besöket än mera värdefullt.
Museet är ju egentligen en mans verk; Bertil Lindblad. Kanske fäste man sig alldeles särskilt vid en Mercedes-Benz SSK från 1929. Den hade Lindblad köpt på skroten för 1200 kr. Han renoverade den i 20 år. Då blev han av en engelsman bjuden 5 miljoner pund, det blir 50 miljoner sv.kr. Men bilen står fortfarande kvar på museet som en fröjd för oss besökare.
Vi övernattade på First Hotell Plaza i Västerås. På 23:e våningen intog vi vår middag. Nästa dag besöktes först Anunds högar i Badelundabygden utanför Västerås. Även här mötte en kunnig guide upp och berättade om högarna; bl.a. landets största gravhög. Nedanför högarna fanns även flera skeppssättningar; bl.a. 2 i följd efter varandra, vilket är unikt. Efteråt kaffe i sockenstugan.
Sedan var det dags för Engsö slott. En guide berättade med stor inlevelse om de som bott på detta slott, bl.a. om greve Carl Piper och hans hustru Christina. Även kyrkan besöktes som
-var lite udda i byggnadsstilen.
Efter lunch i Falkenbergska kvarnen gjordes ett sista stopp i Skultuna Messingsbruk, där vi blev bjudna på kaffe.
Efter middag på hotellet samlades resenärerna för en stunds trevlig samvaro med historieberättande och allsång
Sista dagen gjordes först ett besök i Domkyrkan. En vaktmästare berättade kort om dess historia. En viss kunglig glans ges denna kyrka i och med att Erik XIV ligger begraven där. I utkanten av Västerås ligger Vallby Friluftsmuseum, som blev vårt nästa besöksmål.

Man kan säga att detta är en sorts Skansen i miniatyr och en tidsenlig guide mötte upp och berättade fängslande om herrskapsfolk och svensk allmoge. I de olika stugorna uppträdde ungdomar klädda i
tidstrogna kläder för att ge en uppfattning om hur man levde på den tiden.
På väg till Strömsholms slott stannade vi vid restaurang Westerqvarn för en trevlig lunch i kvarnmiljö.
På Strömsholms slott fick vi en timmas guidning av en mycket engagerad kvinna.
Just då fanns också en utställning av prinsessan Estelles dop och olika dopdräkter som använts av de kungliga; bl.a. prinsessan Estelles, men även från Gustaf V:s och prins Oscars. Färden gick sedan hemåt och kaffe intogs som avslutning i sockenstugan i Laxå.
Ännu en lyckad Tunbergsresa var till ända, och tacksamheten var stor mot resans arrangörer Arne och Ingrid Emanuelsson, som för sitt arbete med resan fick varma applåder från mycket nöjda resenärer.

Monica och Lennart Thoor

 

Osämjan

Jag är uppväxt i Hällestad socken och här berättades denna sanna historia. Vid sekelskiftet 1900 fanns i Väla en liten stuga, som kom att kallas Välastugan.
Här bodde då gårdfarihandlare Anders Nyman med sin hustru Greta. Han kallade henne Eter-Greta. Det var trångt i stugan och det var väl därför de blev väldigt osams med åren. Ja det gick faktiskt så långt att de delade upp slagbordet. Greta fick ena halvan och Anders den andra. Den stora gården Krabbelund låg inte långt från deras stuga och en jul kom man därifrån med en korg med julmat till dem, för Greta och Anders var ganska fattiga. Mannen från Krabbelund visste inte om deras bordsdelning. När han satte ner korgen, råkade han ställa den på Gretas halva. Men han fick ljudligt veta vad han ställt till med. Anders blev helt utan julmat den julen. Greta behöll allt det goda för sig själv och Anders fick bara se på när hon avnjöt den.

Jag minns när jag som liten pojke fick följa med pappa dit första gången, för att se den lilla, låga stugan. På fotot syns Greta utanför stugan. Välastugan är nu flyttad till Harabergets hembygdspark i Herrljunga, där man kan se den med bordet som fortfarande står kvar.

Arne Emanuelsson

Ellen 92 år.

Ellen föddes den 8 juli 1915 i Eggvena på gården Berga.
Hon växte upp med sexton syskon, far, mor och senare styvmor.
När Ellen var sju år dog hennes mamma i barnsäng. Ellens farmor kom då och hjälpte till att ta hand om den stora barnaskaran, för fadern ville inte att barnen skulle delas upp till olika familjer. Ellens far gifte om sig efter två år, 1924.
Skoltiden i Eggvena skola minns hon som bra trots stränga, hårda lärare. För att ta sig till skolan fick hon promenera de fem kilometerna till skolan. Varje dag på väg till skolan fick hon ta med sig mjölkflaskorna från gården och lämna till mejeriet. På vintern, när det var mycket snö fick hon dock skjuts med häst och släde av sin far. Ellens skoltid varade sex år. Ellen fick inte så mycket kläder, för de var ju så många barn, men Kyrkliga syföreningen kom med kläder till alla syskonen.
Som barn fick Ellen tidigt börja arbeta och hjälpa till med faderns jordbruk. När Ellen var sju år var en vanlig syssla att gå vall med korna i skogen och på mossar, något som Ellen inte tyckte var särskilt roligt. Hon hade ingen matsäck med sig, så hon fick äta kråkebär  (svarta bär), blåbär, smultron och lingon, som hon hittade i skogen. Men när hon kom hem till kvällen så var det middag.
Ellen hjälpte sin far hemma tills hon var arton år. Därefter arbetade hon som piga på olika ställen.
Ellen minns sina jular som enkla. De fick inga julklappar när de var små. Men när barnen växte upp, så köpte de julklappar till varandra. Julgran hade de varje år. Julskinka hade de inte, men i stället sattes grishuvudet på bordet. Ellen fick följa med far till julottan varje år. 1948 gifte Ellen sig med Johan Johansson och flyttade till hans familjegård i Ånnestorp. De fick sex barn. Ellen bor fortfarande på gården, fast hon är så gammal.
Genom dottern Margaretha Johansson

Ett levnadsöde

Det finns många olika levnadsöden bland personerna i vår släktbok. Jag skall skriva ner några rader om min mormor Anna Josefina Lindqvist, född den 9 december 1877 i Ekesgärdet, Brismene och hennes familj. Föräldrarna var Anders och Carolina Eksell.
1881 flyttade familjen till Broddarp, senare till Gäsene, Eriksberg. Det var Anna och systern Selma, samt Sofia och Oskar, som blev kvar i hembygden. Dom sistnämnda var sjukliga. Övriga i syskonskaran flyttade till Östergötland. Det fanns anknytning där, för mamman Carolina Eksell var född i V. Harg 1836.
Min mormor Anna Exell gifte sig 1905 med indelte soldaten Gustav Lindqvist från Alboga. Han var född den 19 november 1879. Paret bosatte sig på torpet Rosenlund i  Alboga. Torpet var beläget långt in i skogen och hade odlats upp av Gustavs far Anders Petter Johansson på 1870 talet. Dom hade 2 kor, några höns, 1 gris ibland. Det var inte så mycket att leva av kan man tycka, när dom hade fem barn och mormors sjuke bror Oscar att ha mat och kläder till.
Mormor och morfar hade ytterligare ett barn Alice, född 1911. Hon dog 1912 endast 5 månader gammal. Mormor glömde henne aldrig. Jag minns hur ofta hon talade om
” Vår Alice ” , som hon uttryckte sig även 40 – 50 år efter hennes död, som om det bara varit några år tillbaka.
Mormor var ganska liten och spenslig. Hon vägde aldrig över 50 kg, Morfar var motsatsen, när det gällde kroppsstorlek. Han var mycket kraftigt byggd. Utan att vara tjock vägde han över hundra kilo. Men trots sin spenslighet var mormor stark och uthållig. Med långa och hårda arbetsdagar gick hon inte ”i väggen”, som är så vanligt nuförtiden.
Morfar var en mycket skicklig jägare, så mycket kött kom från skogens vilda djur. Det fanns gott om orre och tjäder på den tiden. Han sålde också av jaktbytet. Särskilt skogsfågel var populärt för uppköparna. Även skogens bär var ett välkommet tillskott till maten för dagen. Jakten på ekorrar gav en god slant. Ett skinn gav 2.50 kr, ett högt pris på den tiden.

Ingemar Claesson

I några gamla tidningsklipp

Ena lita ske

I några gamla tidningsklipp från Kinneved har jag hittat en liten berättelse som min mormor har skrivit. Jag vet inte riktigt när det var, men troligen i slutet av 40- eller början på 50-talet. Min mormor hette Emmy Johansson och hon föddes i Sörby i Kinneved 1894. När jag växte upp bodde hon och morfar Elias i Fröje bara någon kilometer från mitt föräldrahem. Hon tyckte om att skriva och ibland diktade hon verser till födelsedagar och bröllop. I berättelsen nedan fattas några rader (de är oläsliga i klippet), men vi får ändå en bild av hur det kunde vara i mormors barndom.

”Ena lita ske”

Från min barndom kring sekelskiftet, minns jag ett gammalt bygdeoriginal, som allmänt kallades Gubba-Gustav. Han bodde ensam i en stuga utmed landsvägen. Av hans klädsel minns jag särskilt ett stort långt s. k.  förskinn, som räckte ända ned på träskorna som han……………
………… fattiga på den tiden var nödsakade att för sitt uppehälle lita till sina medmänniskors givmildhet och fick således själv hämta sitt bröd ute i bygden. För det ändamålet hade han en stor påse, som han bar över axeln, och hade husmödrarna varit givmilda och många kakor och korvar hamnat i påsen så kunde den vara ganska tung att bära hem på kvällen. Han hade därtill lång väg att vandra, då han ju bodde i ena ändan av socknen. I detta ärende kom han en höstkväll till mitt föräldrahem. Min far yttrade då: ”Att du är så sent ute ikväll, Gustav, det tar allt en bra stund innan du kommer upp till Fala”. ”Jae” svarade Gustav med sin sävliga röst, ”dä ble lite senvurt, ja har vôrt i Fröje, å dar feck ja medda, dä va gôtt fôr dä va arter, men ja feck ena så lita ske, så dä dro ut på tia”.
Den repliken har aldrig gått ur mitt minne och tanken faller osökt på uttrycket ”äta välling mä en sul”. Fast fullt så hopplöst var det väl inte för Gubba-Gustav att konsumera ärterna, även om han ”feck e lita ske” att äta med.
E. J.

Släktnotis

DÖDSBUD

Mångårige styrelseledamoten och trotjänaren Bengt Nilsson
avled hastigt den 23 september. Han var född i Tidaholm den 24 april
1931 och änkeman sedan 1990.
Han tillhörde Martagrenen av vår förening.
Vi lärde känna Bengt som en trogen och solidarisk människa som
var en stor tillgång i arbetet med vår förening.

/Åke