DÖDSBUD

Mångårige styrelseledamoten och trotjänaren Bengt Nilsson
avled hastigt den 23 september. Han var född i Tidaholm den 24 april
1931 och änkeman sedan 1990.
Han tillhörde Martagrenen av vår förening.
Vi lärde känna Bengt som en trogen och solidarisk människa som
var en stor tillgång i arbetet med vår förening.

/Åke

2006 är det 300 år sedan vår anfader soldaten Nils Tunberg föddes den 21 april 1706 på Rutagården i Åsarp.
Nils Tunberg gifte sig med Märta Larsdotter 28 december, 1733 när han hunnit bli 27 år. Eftersom han inte var äldst så kunde han inte ta över gården efter sin far och giftermålet med Märta gav inte heller det någon gård.
Efter att de båda fortsatt att arbeta som dräng och piga några år så dröjde det innan familjen utökades. När Märta blev med barn och födde sonen Anders, lät Nils värva sig som fotsoldat 1740 vid Redvägs kompani tillhörande Älvsborgs regemente där han blev indelt soldat i rote 657 för Tumarp i Kölaby.
Redan året efter att han blivit indelt soldat så kallades han in under fanorna när 18000 man mönstrades ut till kriget mot Ryssland som det regerande hattpartiet förklarat den 1 juni 1741.
Inkompetenta ledare och dåligt planerat fälttåg gjorde att svenskarna 1742 led ett svidande nederlag och tvingades kapitulerade inför den ryska övermakten vid Helsingfors. Av de 18000 soldater som blev skeppade över inför ryska fälttåget överlevde bara 6000 man, som var så utmärglade att de fick fritt avtåga tillbaka hem till Sverige, däribland vår anfader Nils.

Efter hemkomsten fick Nils några lugna år när han kunde ägna sig åt både familjen och sitt soldattorp och då föddes barnen Britta 1745, Anders 1748 och Sven 1751.
1758 förklarades på nytt krig, denna gång mot Preussen som utgjorde ett hot mot de svenska besittningarna söder om Östersjön. I all hast mobiliserades svenska trupper som skeppades över till krigsskådeplatsen.
Bland de utskrivna befann sig krigsveteranen Nils Tunberg som nu uppnått den aktningsvärda åldern 52 år.
Under de strider som följde blev Nils på nytt tillfångatagen under en av bataljerna och blev kvar i fångenskap drygt två år innan han återfick friheten i samband med en fångutväxling mellan Sverige och Preussen den 7 augusti 1761, året innan den slutliga freden i Hamburg.
Efter hemkomsten beviljades Nils avsked som aktiv soldat vid 55 års ålder, med erfarenheter från två fälttåg.
Nils och Märta blev efter avskedet inhysta vid Sandvads kvarn som ingick i hans gamla rote och framlevde sina återstående år i lugn och ro fram tills Nils död den 21 april 1770 ”af en wådelig händelse”.
Han liv ändades i en dåtida trafikolycka då han kom i vägen för skenande hästar. <br>
Märta överlevde sin man med åtta år och blev 76 år gammal, något som på den tiden kunde anses vara en aktningsvärd ålder.
Av Nils och Märtas barn är det bara yngste sonen Svens barn som utforskats och utgör medlemmarna i vår släktförening. När även de övriga barnens ättlingar återfunnits kommer släktregistret bli mångdubbelt större.
Möt upp till vårt 300-års Jubileum!

Sammanställningen baserar sig dels på professor Eksells egna anteckningar dels på tidningsartiklar; Sommar, Ingrid (Göteborgsposten 31 maj 1999), Törner Marianne (Falu kuriren 2000) och Olsson, Fredrik (artikel skriven i samband med utställning i Landskrona museum 2004).Olof (Olle) Eksell föddes den 22 mars 1918 i Åls socken i Dalarna.Bäst minns jag från Insjön, där jag är född, lukten av vanilj från min pappas Essensfabrik Nornan – som senare brann ner” så börjar Eksell sin levnadsberättelse och fortsätter sedan med att berätta om familjen och om sitt sextiofemåriga rika yrkesliv.
Efter Insjön flyttade familjen Eksell till Sala och sedan till Uppsala, där lämnade fadern sin familj; hustrun Vivi, barnen Göta, Curt, Mai-Britte, Ulla och Olle som då var fem år gammal. ”Vår beundransvärda mamma fick försörja oss bäst hon kunde…tills äldsta systern Göta tog över. Vi flyttade med henne till hennes jobb i Stockholm … till äventyret”, skriver Eksell.
Redan som 14-åring hade Eksell klart för sig att han ville bli reklamtecknare. Han skrev in sig vid Tekniska Mellanskolan i tron att det hade med teckning att göra. ” Men det blev i alla fall en grundläggande utbildning till ingeniör, något som jag faktiskt hade nytta av ibland, till exempel då jag arbetade som utställningsarkitekt med ´Förpackning hemma´ för Lunds konsthall.”
Under krigsåren 1939-1945 var Eksell inkallad i flera omgångar. Under ”pauserna” försörjde han sig som dekoratör eller ströpplade prislappar hos Palma i Malmö. Han studerade 1939-1941 reklamkonst hos den landsflyktige professor Steiner i Prag vilken precis hade startat en skola för Bok och Reklamkonst. ”Jag fick gå där fast jag inte hade ett öre… Efter några år i yrkeslivet senare kunde jag betala min skuld.”

Under åren 1941-1945 arbetade Eksell på Annonsbyrån Ervaco. Denna tid beskriver han som  bra år och där fin arbetsstämning rådde. Då kriget var slut ville han vidareutbilda sig, helst då i USA som var drömlandet för reklamkonst. Han hade nu gift sig och båda makarna började studera (1946-1947) vid Art Center College of Design i Los Angeles, ”Vi jobbade som små bävrar för att få ihop till resan och de dyra terminsavgifterna. Hemkommen med huvudet fullt av nya ideér gällde det att hitta jobb.” Han började sin  karriär med att ta fram ett hundratal bokomslag till Bonniers och KF:s förlag. Därefter fortsatte han med att designa annonser, broschyrer och kataloger och åtog sig ”allt som kom i ens väg”. Under åren 1957-1958 arbetade han för Mazetti och Nessim. En av hans specialiteter var att ta fram företagsmärken. De mest kända är de berömda ögonen som finns på Mazettis kakaopaket och det för Nessims karaktäristiska N:et.

Under åren 1952-1970 var han designskribent på Aftonbladets kulturavdelning.

Fortsätt läsa Kort sammanställning av professor Eksells 65-åriga yrkesliv som grafisk formgivare →

När Du ber Din morgonbön
Tacka Gud för vilan skön
Tacka för den nåd också
Att Du frisk kan vakna få

Låt Din lovsång ljuda klar
Till Din skapare och far
För de gåvor som Du får
Bed av hjärtat Fader Vår

Och för ovän som för vän
Bed att Gud välsignar dem
Är Du skuld till någons gråt
Viska då ett ömt förlåt

Och för dag som inne är
Bed att Gud Din börda bär
Då skall julens frid och ro
Med glädje i Ditt hjärta bo

Dikten är skriven av Fritz Landin, även han en Tunbergsättling,
och återfinns i samlingen Guldkorn på Livsvägen. Den är utgiven
1988 och tryckt på Ulricehamns Tidnings Tryckeri

När människan åldras byter framtidsplanerna skepnad. Livets tidigare händelser med dess minnen summeras och framträder i en starkare dimension.

Då vi snart står inför lussefirande och stundande julhelg börjar jag med några minnen som hör dessa helger till. Några av dessa berättelser återger jag så som min far berättade dem. En del var hans egna upplevelser andra är sägner och några är mina egna barndomsminnen.

För att någorlunda tidsbestämma historierna kan jag tala om att far var född 1893 och jag 1933. Far invalidiserades i sin tidigt arbetsföra ålder av sjukdom, som omöjliggjorde för honom att vara ute bland människor. Den närmaste grannen bodde ett par kilometer bort och kom inte så ofta på besök. Nutidens handikappfordon fanns inte ens inom tankarnas sfär. Far var fjättrad vid hemmet och levde där med sina tidigare upplevelser och på sina gamla minnen, som han med glädje delade med sig till oss. Det som grämer mig idag är att jag inte mera hörsamt lyssnade till hans berättelser. Det är inte förrän det är för sent som man förstår vad som gått förlorat. Jag skall här i alla fall försöka återge något av vad jag hört och minns.

Far berättade att han och några vänner på lussenatten brukade klä ut sig till fula gubbar och gå till några gårdar och ställa till rackartyg som att gömma sopkvasten som stod utanför stugdörren eller släppa grisen ur stian. Så småningom upphörde dessa rackarfasoner.
Fortsätt läsa I backspegeln →